Kapitel 1 – Klockan
I berättelser bär kvinnan som kommer tillbaka en röd klänning.
Hon kliver ur en svart bil, regnet gör ett uppehåll för att släppa förbi henne, och männen som en gång krossade hennes liv sätter champagnen i halsen. Jag känner den berättelsen väl. Jag berättade den för mig själv hundratals gånger när jag var nitton, i en våningssäng i Naivasha, med ett myggnät som baldakin och en gecko i taket som enda publik.
Jag kom tillbaka i gummistövlar.
Det satt fortfarande röd kenyansk lera på hälarna, och tjugo över fem på morgonen satt jag på fjärde raden i en auktionssal som luktade kaffe, blöt kartong och hundratusen rosor som ännu inte visste att de redan var döda. Ingen champagne. En plastmugg från automaten, vars innehåll kallade sig kaffe på samma sätt som en konstgjord blomma kallar sig blomma: tekniskt försvarbart, men ingen går på det.